Limars - en del av mig

Titta inte tillbaka på ditt liv och minns dagar som du ångrar utan ta ansvar för ditt liv och gör det bästa av det. Grabba tag i lyckan när den kommer. Gläds åt nuet. Gläds i nuet. Tänk positivt och njut även i vardagen. Tag ansvar för din egen lycka. Ingen kan göra det åt dig. Det är normalt att sörja och vara ledsen när människor vi älskar lämnar oss. Det är upp till var och en hur man sörjer. När man har landat i sina känslor och accepterat det som hänt så måste man vakna och inse att livet går vidare. Sorgen och saknaden försvinner inte men den avtar. Vi som finns kvar har som uppgift att minnas de vi förlorat. Minnas den tid vi fick tillsammans. Glädjas åt de stunder vi fick. Tala om för de du älskar att du älskar dem. Räds inte att låta andra veta hur du känner för dem. Jag försöker tala om för de jag tycker om att jag tycker om dem. Jag är en person som inte vill "tränga sig på". Felet ligger hos mig. Om människor tycker om mig så kan det ju inte rimligtvis vara så att jag tränger mig på om jag bara ringer för att höra hur de mår. Ändå känns det så ibland. Har hört "det är så mycket i livet". Ja, alla har vi väl ett liv? Jag har inga barn. Är det verkligen så att när man får barn så kan man inte ta sig tid för sina vänner som inte har barn? Det känns så ibland. Jag förstår ju att man måste prioritera annorlunda, men varför känns det som att de vänner som har barn umgås med andra som har barn och väljer bort de som inte har barn? Och ja... jag förstår också varför man umgås barnfamilj med barnfamilj. Jag vill bara ha en relation med människor jag tycker om och önskar att de vill ha en relation med mig också. Jag vill inte vakna imorgon och ångra att jag inte hörde av mig när jag tänkte göra det. Livet är för kort...