Limars - en del av mig

Min man lider av depression. Detta är inte lätt för honom. Det är inte heller lätt för mig. Jag vet att det inte är hans fel att han mår dåligt, men det hjälper inte alltid mig att veta det. Han var sjukskriven i ca 9 månader p g a det. När vi varit gifta i lite mer än ett år så ville han skiljas för att "du är en gnällig kärring som bara tjatar". Det var inte riktigt överrensstämmande med verkligheten. Vi hade inte det så bra då och gick till en äktenskapsrådgivare. Vi bestämde oss för att jobba på äktenskapet! Dock är det så sedan dess att han vid ett flertal tillfällen har "hotat" med skillsmässa när han blir sur och irriterad på mig. Han lägger oftast över skulden på mig. Det är för att jag gnäller och för att jag hatar honom som han vill skiljas. Den kommentaren kommer ofta efter att han påstår att jag gjort något som får honom att må så dåligt som det går att må. Det är inte så att han egentligen vill skiljas, det vet jag.. Igår kom så den meningen igen. Jag kan fixa skillsmässopapper imorgon. Anledningen till kommentaren var för att han upplevde att jag blev sur över att han "bad" mig hämta något åt honom. Mitt sätt att reagera fick honom att må sämre än han mått på väldigt länge. Allt hade varit hur bra somhelst innan dess så hans utspel kom helt oväntat. För mig är det otroligt jobbigt att leva med det här "hängande över huvudet" hela tiden. Jag vet ju aldrig när utspel kommer ifrån honom. Tragiskt är att jag vet att han älskar mig och att han bara kommer med detta för att göra mig illa. Han har vid något tillfälle sagt att han vill få mig att må lika dåligt som jag har fått honom att må.
Ok, detta låter jobbigt och första kommentaren kan ju bli "men, lämna honom då".. Jovisst, men om jag VET att vi älskar varandra och att det här beror på hans sjukdom....Samtidigt så handlar det ju om min mentala hälsa... Jag borde ju bara låta honom hållas när han kommer med sina utspel, men jag blir ju faktiskt sårad varje gång....
Nåja, detta är inget jag löser idag... har inte löst det på våra 7½ år tillsammans.... får se tiden an.. Älskar min älskling!!

Var på bröllop i helgen. Makens faster gifte sig. Var ett trevligt bröllop. Trevliga gäster. Det var första bröllopet jag var på utan en massa långdragna och ibland, tråkiga tal. Parets vänner var väldigt spontana i sitt talhållande och deras respektive familjer körde på "jag är ingen talare" och höll inga tal. Gårdagen tillbringades väldigt lugn hemma på soffan. "Bubben" sov mestadels. Han måde inte så bra...
Idag var en ny dag på jobbet. Tokmycket att göra. Märks att de flesta är tillbaka i vardagen. Både på egna kontoret och alla kunder. Det har varit en trevlig dag idag. Väldigt många trevliga människor i telefon. Känns positivt även om jag är trött nu.

Idag på vägen hem... en tjej (ca 15-18 år) pratar i mobilen med en kompis. "asså, jag såg NN häromdan, han ser precis ut som han gjorde när han var 15, samma frissa och samma kläder. När man snart ä 18 är det inte dags att ändra stil och byta identitet?" Lite senare... "amen, hallå, det kommer att brytas snart .... amen hallå, vi ses nästa vecka."
Tycker det är roligt att "tjuvlyssna" på tåg och buss... Nu tappade jag tråden så det blir slut i rutan för nu!

Har funderat... Hmm... när jag var yngre så umgicks jag oftast med de som var äldre än mig. Gärna killar. Så var det i säkert en sisådär 10-15 års tid. Har dock kommit på nu att det var ett tag sedan det var så. När jag var yngre så umgicks jag jämt med vänner och var vi inte hemma hos varandra så hängde vi på stan eller ett fik. Jag tror inte jag var ensam hemma en hel helg på flera år. Jag hade mycket roligt. Men, så flyttade jag till Stockholm. Då förändrades livet "as I knew it".
Hmm, alltså.... jag har flyttat mycket i mitt liv. Bortsett från de normala flytter man gör från låg- till mellanstadie och från mellan- till högstadie har jag bytt skola ytterliggare 3ggr. Vissa, som min syster tex, har gått från 1-6 i en skola och sedan en annan skola för högstadiet. Anledningen till alla mina skolbyten beror på rastlösa föräldrar som flyttade massor med gånger. När jag var 14 flyttade vi till en lite "bonnahåla" som heter Genarp och då var min syster 4. Hon har bott där sedan dess. Inte för att det hindrade mina föräldrar från "flyttbuggen". Från det att vi flyttade dit 1987 fram tills de dog 1999 hann de flytta ytterliggare 3ggr. På nåt sätt så fastnade "flyttbuggen" i mig och sedan jag flyttade hemifrån 1991så har jag flyttat 16 ggr.
Trots detta har jag aldrig haft svårt för att lära känna nya människor, men jag har märkt att ju äldre jag blir desto svårare är det att hitta riktiga vänner. En massa ytliga bekantskaper är lätta att hitta och att hitta de som känns som riktiga vänner är inte så svårt heller, men det har visat sig vara så att de är ens riktiga vänner under en intensiv period, men när man byter jobb eller slutar med en aktivitet eller utbildning som man har haft gemensamt så finns inte vänskapen kvar längre. Eller.... finns den? Är vi bara för lata för att umgås med varandra. Jag tror nog säkert att jag är för lat... men.... det kan ju ändå inte vara meningen att det endast är en part i någon typ av relation som har ansvar för att relationen ska hållas vid liv.
Sen jag flyttade till huvudstaden har de flesta som jag kommit i kontakt med varit yngre än mig. Det blev till och med så att jag gifte mig med en yngre man. Ja, bara 4 år, men ändå...
Vänta.... jag började med det här om ålder.... jo, mina båda syskon, båda yngre, en 3 år yngre bror och en 10 år yngre syster brukar skämta om att jag är gammal och jag har inte haft åldersnojja förut. Började känna av min ålder lite då en kollega pratade om att en man som stött på henne var 40 och att hon tyckte han var gammal. Min första tanke var att jag tyckte som henne. Sen slog det mig att jag är 34 och allså intehar sådär jättelångt kvar tills min egna 40-års dag. Det sköna är dock att det är flera personer som sagt att de tror att jag är född 1980 eller däromkring. De har alltså sänkt min ålder med flera år. Om det sen har att göra med att jag är barnslig och gnäller som en tonåring ibland vet jag inte, men det är trevligt att de inte tror att jag är närmre 40 iallafall. Känner främst av min ålder då jag "måste" umgås med de som är strax under/över 20-strecket. Orkar inte lyssna på deras ignorans och naiivitet. Säger förmodligen mer om mig än om dem, de vet ju inte bätte....
Så, till dig som läser... åldern är inte det viktigaste. Tänk på innehållet!!

Hur kul är det att sitta på sitt jobb och hela tiden få höra av sina kollegor att man borde sköta sitt jobb bättre?? Det är inte så att jag faktiskt inte sköter mitt jobb utan jag sitter delvis på en annan avdelning än vad de gör och ibland ringer det mer på den än på deras.... (jag känner mig som ett gnälligt barn) Egentligen är jag medveten om att mina kollegor skämtar men när man som jag (iallfall idag) håller på att "dö" av värmeslag och huvudvärk som jag får pga dålig luftcirkulation på jobbet så gör det att jag känner mig ledsen, irriterad och oduglig. Gillar inte när andra roar sig på min bekostnad. Jag bjuder gärna på mig själv och skämtar gärna om mig själv, men jag orkar inte med människor ibland. Kan inte alla andra bara sköta sitt och låta mig sköta mitt? Sköt du ditt så sköter jag mitt!!

En person som aldrig blivit mobbad kan inte förstå hur det är att vara en person som varit det. Jag kommer från Skåne men bor i Stockholm sedan nästan 9 år. Är dessutom gift med en stockholmare. Trots detta har jag kvar min skånska dialekt. Detta är dock något som alla ständigt påpekar. "jag förstår inte vad du säger" "spotta ut gröten" "jag kan inte danska". Detta är kommentarer som jag fått leva med sedan jag lämnade Skåne 1994 då jag flyttade till västkusten. I det långa loppet så blir detta dock ganska tjatigt och de flesta skulle aldrig ge liknande kommentarer till någon som kommer ifrån ett annat land. Det verkar dock vara ok att "vi" gör narr av våra egna inhemska dialekter och uttal. Kan inte påstå att jag inte oftast skrattar med när kommentarerna kommer men det blir jobbigt i längden och verkar dessutom vara så att varje ny person jag träffar, känner att den personen har rätt att kommentera dialekten och att de säger något jag aldrig hört förut. Jag kan också skämta om min, och andras dialekt ibland men det som stör är att en del som slänger kommentarer omkring sig inte klarar av att man säger något tillbaka.
Det kan verka som en löjlig sak att reta sig på och bli upprörd över men har man som jag blivit mobbad tidigare, och då utan egentlig anledning enligt en av mobbarna själv, är det svårt att inte ta till sig att folk gör sig rolig på din bekostnad.
Extra jobbigt är det när kommentarerna halgar på arbetsplatsen dagarna i ända. Värre ändå när det kommer från någon som skrattar åt allt och inget och som kommenterar hur det låter när kollegorna svarar i telefon och dessutom är en mästare på att skvallra och kommentera vad andra gör. När personen i fråga sen inte kan hantera när denne själv får en "släng" eller blir sur över ett tonläge, en nyans som kanske var menad som sarkasm och ironi så blir det ju lite parodi av det hela. Om man ger så får man väl tåla att få tillbaka. Jag är bra på att ge till vissa och att tåla av dessa, men det blir för mycket med en del.
När man som jag har problem med att tycka om mig själv och mitt utseende och dålig självkänsla och inte det bästa självförtroendet så är det inte så lätt att vara jag alla gånger. Vissa dagar är lättare än andra. Men, jag är jag, och som det heter i sången "älska mig för den jag är".... eller så låt bli! =)
Det finns personer man älskar, det finns personer man tycker om, personer man gillar lite lätt, de personer man tolererar/står ut med, de man är likgiltig inför och sen finns det de personer som man bara orkar med ibland. Sen finns det en del som man bara känner att personkemin (kanske bara det är du som känner så) inte stämmer med. Det är dock dessa man MÅSTE stå ut med. De dyker ofta upp på din arbetsplats eller i din förening eller liknande.

Nä, nu har jag idag skrivit min första blogg här. Det var en vän som tyckte jag skulle hitta någon annanstans att blogga på istället för på msn. Det får räcka för idag. Förhoppningsvis blir det en mer positiv skrift nästa gång

Här kommer det att dyka upp tankar och ideér som poppar upp i min skalle! Blir nog både glädje och sorg, jubel och klagomål. Den är personlig och handlar om min syn på livet.