Limars - en del av mig

Ibland undrar jag.... Jag är väldigt medveten om hur jag ser ut och jag är inte min egen bästa vän. Den som sett mig kan lätt konstatera att jag har ett antal kilo för mycket på min kropp. Lägger "gärna" värderingar i vad andra tycker om mig och mitt utseende. Och det är inte så att jag går runt och lägger in att andra tycker att jag ser bra ut och att jag är smart och att man vill umgås med mig. Det är snarare tvärtom! En vän sa en gång: sluta upp med att vara elak mot min kompis! Dock finns det människor som man förstår att det är just dig de pratar om och som man ser i deras blick vad de tänker. Idag gick det en sådan kvinna förbi mig. Jag stod lutad mot en betonggris tillsammans med en kollega. Vi stod och pratade. Den här kvinnan synade mig uppifrån och ner och såg ut som att hon inte förstod min existens. Till saken hör att jag själv vid det tillfället stod och kände mig extra fet och att magen såg ut att leva sitt eget liv samt att mina vader och fötter kändes super svullna. Min tolkning av hennes blick blev alltså... "hur fan kan man se ut som du gör?" Rätt eller fel?! Jag hade dessutom klänning på mig idag och jag känner mig ännu inte riktigt bekväm när jag har det. Är ju inte van. När jag kom tillbaka in på kontoret så hälsade jag på en kollega jag inte hade träffat innan på dagen. Jag gjorde det i farten för jag var på väg nånstans.... Han sa "hej" och "oj oj oj".... När jag stötte på honom igen senare så  frågade jag om "oj oj oj" och då var det för mitt utseende. Har ju klippt mig också. Han tyckte att jag var fin. Trevligt!