Limars - en del av mig

Nu är klockan sådär mycket så att jag borde gå och lägga mig igen. Ska ju upp sådär tidigt imorgon igen. Älsklingen är inte hemma och ibland när han inte är det och jag ska gå och lägga mig så är jag rädd för att jag inte ska somna. Somna måste och vill jag göra snabbt när jag gått och lagt mig för annars börjar hjärnan gå på högvarv. Börjar tänka på allt möjligt. Vad ska jag göra imorgon? Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag lyckas med det jag vill? Gör upp planer... Mina föräldrar dyker upp. Framför allt är det pappa. Vet inte varför, men det är oftare pappa än mamma som dyker upp. Det är inte alltid trevligt och jag får ingen bra känsla av det. Det som är skönt är ju i och för sig att han bemödar sig med att dyka upp. Vet inte om han känner att han behöver ha koll på mig. Att jag behöver honom. Det är 10 år sedan han och mamma lämnade mig och jag undrar om det är därför jag tänker extra mycket på dem. Mamma, kom och hälsa på du också. Jag behöver er! Alltid!! Saknar fortfarande våra samtal. Saknar era röster och tryggheten av att veta att ni alltid fanns där för mig. Vet inte var jag ska vända mig eftersom psykologer inte verkar hjälpa. Familj och vänner finns där för mig, jag vet att det är så, men jag kan inte öppna mig totalt för någon. Jag litar ju inte ens på mig själv. Är ju inte ärlig mot mig själv. Jag tror inte någon annan än jag själv kan göra så att jag mår bra, men för att må bra måste jag vara ärlig mot mig själv.

Geez, jag mådde ju bra förut. Vet aldrig när det kommer över mig.... Ska gå och lägga mig nu och hoppas jag somnar direkt utan drömmar för jag orkar nog inte det nu...