Limars - en del av mig

De flesta har en. Både fysisk och psykisk. Jag har en väldigt låg smärtgräns. Jag hatar smärta. Det finns de som kan bryta armar och ben och tycka "äh, det var inte så farligt". De finns de som bryter ryggen men som ändå är "upp and running" inom kort. Jag har inte brutit ryggen så jag vet inte hur det känns. Men... jag har brutit en axel och det var inte att leka med (för mig). Jag hade så ont vad jag än tog mig för (om jag inte tog mina superpainkillers). När det gäller det senaste (som jag känner att jag är helt oskyldig till själv) så är det ju så att jag fått en blödning i knät. Det gör att jag har haft fruktansvärt ont. Nu är det snart en vecka sedan. Idag är första dagen jag slopat kryckorna helt. Det blir alltså bättre. I och för sig var det inget jag tvivlade på. Måste bara säga att det är rätt skönt att kunna gå mer eller mindre normalt idag. Det gör fortfarande ont, men det är bättre. Tyvärr är det ju så att det finns de som tycker att man är mesig för att man uttrycker att man har ont. Till dem vill jag bara säga att min smärta är min. Din smärta är din. Precis som mitt liv är mitt och ditt liv är ditt. Har inte begärt av någon (jo, faktiskt, av min man gjorde jag det) att tycka synd om mig. Ni behöver inte uttrycka sympati. Ni behöver inte heller uttrycka något annat. Att skada sig på ett sätt som gör att man blir beroende av andra är illa nog för att man bortsett från det fysiska, kan må psykiskt dåligt också.