Limars - en del av mig

Jag har inte så mycket att komma med. Inte hänt något spännande. Var hemma två dagar förra veckan. Migrän! HATA!! Helgen var lugn. Middag hos "grannen" och lite spel. Jag fick köra hem! Mycket kuligt! Kanske borde ta körkort snart så att jag jämt får köra.

Jag har inte kunnat använda min iPhone sedan jag slutade på 3. Den var operatörslåst. När jag slutade hjälpte min chef mig så att jag skulle kunna låsa upp den för att använda med mitt privata abonnemang. Det tog mig ett tag att lyckas lösa det. Fick det inte å funka, men så igår.... Jag gjorde en återställning och då... *poff* "congratulations you have succesfully unlocked your iPhone"! Jag blev very happy!!! =)
Det är lustigt egentligen, hur beroende man är av prylar. Det var ju inte så att jag var utan mobiltelefon. Har ju kvar min fullt fungerande SEM W850 som jag fick precis innan jag började på 3. Den är ju dock inte så rolig längre nu när jag vant mig vid lyxig iPhone. Den är ju gammal =). Dagens iLandsproblem?!
Men, problemet är ju löst nu. Jag har min iPhone tillbaka i mitt liv. =)

I fredags åkte vi hem till "grannen" och käkade middag och spelade kort och yatzi. En ganska vanligt förekommande sak. Trevligt. Jag fick köra hem! **lycka**
I lördags jobbade jag några timmar. Blev hämtad av älsklingen och även denna dag blev vi bjudna på middag hos "grannen". Givetvis blev det kortspel och yatzi även denna kväll. Jag fick köra hem igen! **glädje**
Idag har det varit soft. Vi hade glömt lite grejer hos "grannen" igår så när jag stod och lagade mat kom jag på att vi kunde bjuda hit dem på middag så kunde de ta med grejerna. Gick från tanke till handling och de kom hit på middag. Blev en trevlig stund och givetvis, vår vana trogen, blev det yatzispel.
Nu softar jag framför en film som jag tyvärr inte tycker är så bra....

Det är skrämmande! Jag har såååå dåligt minne! Glömmer saker från en stund till en annan. Kan tänka vid ett tillfälle att "det här ska jag komma ihåg att göra senare" men glömmer det lika fort. När jag var yngre kom jag ihåg folks namnsdagar och födelsedagar. Det gör jag knappt längre. Jag behöver nog gå en kurs/läsa en bok och lära mig att träna upp minnet för det är verkligen inte roligt att ha fullt så dåligt minne som jag har. Och det gäller inte bara nu utan jag har ju dåligt minne vad gäller hela mitt liv. Många minns ju saker ifrån deras barndom, det är inte mycket jag minns och om jag minns något så är det ibland fel minne eftersom andra i min omgivning som var med då säger att det som hände gick till på ett helt annat sätt än så som jag minns det. Faktiskt inget kul alls. Ganska sad faktiskt.

Det är ju så här i världen att vissa personer gillar man och kommer bra överrens med, men så finns det de som man inte gillar och kommer överrens med. För mig är något av det värsta som finns när jag känner att från min sida så gillar jag inte personen och känner inte att det finns någon personkemi oss emellan, att den andra personen inte känner likadant utan verkar gilla mig mycket. Vill gärna prata med mig och röra vid mig. Säger till andra att "Linda gillar jag och henne kommer jag överrens med". Jag är inte bäst på något sätt och menar inte att ALLA gillar mig eller ens att alla MÅSTE gilla mig! Det är upp till var och en huruvida de gillar mig eller inte. Jag försöker att inte stöta mig med NÅGON, men jag kan inte styra över hur andra känner för mig. Om jag får vibbar från en person som gör att det känns som att h*n inte gillar mig så känns det ju såklart inte kul men jag accepterar det och tar ett steg tillbaka i relationen oss emellan. Tränger mig inte på. Om det är en person jag vet att jag kommer att behöva umgås med på ett eller annat sätt så kan det faktiskt vara så att jag sväljer stoltheten och faktiskt frågar personen i fråga om det är så att vi inte gillar varandra och sen hur vi kan göra vårt bästa för att inte det ska bli en ohållbar situation.
Just nu har jag en sådan person i min omgivning. H*n är påträngande och knepig. Nyfiken och verkar f*n till och med vara mytoman. Dryg är h*n oxå. Näsan i blöt-person. Då detta är en person jag inte kommer att kunna undvika till 100% så känns det extra jobbigt. Jag vet nämligen att jag kan bli väldigt elak mot denna typ av människa. Den personen jag riktar elakheten emot märker det sällan, eller så uppfattar h*n det helt enkelt inte som elakheter utan tar det som positivt att h*n får uppmärksamhet, däremot är det så att andra personer runt mig märker av det och säger till mig att jag är bitsk och elak.
Kan ibland känna "men för i h*vete fatta vinken!".
Som sagt, det är säkert inte något egentligt fel på personen i fråga utan handlar mer om mig, MEN ÄNDÅ...
Nåja, det löser sig nog....  ;)

Ofta sitter jag på bussen när jag kommer på något att blogga om. Det dyker upp en tanke eller en situation som jag tänker " aha, det här..." MEN, jag har ju inte fått iordning på min iPhone och blogg i mobilen heller så det blir lite kört eftersom jag inte har med laptopen överallt. Inte heller har jag anteckningsbok och penna tillgängligt just exakt då. Det gör att alla intelligenta grejer jag tänker på försvinner lagom tills jag ska sätta mig framför datorn och surfa/blogga. Känner att det behöver bli ändring på det... =)

Jag har upptäckt att jag är lite morbid ibland. Det är när jag är ensam. Kan vara, som idag, när jag inte fick tag på min man. Inte för att jag egentligen tror att det hänt honom något. För varför skulle det ha hänt något? Han var säkert upptagen med något! MEN, i min hjärna blev det "tänk om han ligger död hemma" "vem ska jag ringa först" "ska jag behöva ringa hans mamma och berätta detta" "det kan jag inte göra ju, det skulle knäcka henne" "ska jag ringa L och berätta för honom först, han är ju lugn som en filbunke" "ska jag behöva ringa mina syskon och berätta att min man är borta". HERREGUD! MORBID MUCH? Jag fick tvinga mig själv att sluta tänka dessa tankar! Skrämmer ju mig själv. VARFÖR skulle det ha hänt något hemskt för att man inte får tag på någon i telefon?
Jag tror det har med mitt "bagage" att göra. Alla älskade personer som inte längre finns hos mig....

Nåväl, jag kom hem och mycket riktigt... där var han ju, min älskling. Han satt i en skön stol i trädgården och njöt av det fina vädret! Hade inte telefonen med sig ut. Inget konstigt med det!
Det är min hjärna som är skum.....

Det går upp och ner! Jag jobbar numera som säljare! Något jag sagt att jag ALDRIG skulle göra! Att sälja som en del av jobbet är ju en sak, men att BARA sälja..... hmmm... Det går upp och ner. Vissa dagar går det bra att sälja, andra dagar är det betydligt svårare. Det gäller att hålla humöret uppe även en dag då det inte går bra. Nästa samtal kan ju faktiskt bli ett sälj... Jag har trevliga kollegor och det känns bra. Vantrivs INTE på jobbet i övrigt heller, men som sagt.. det går lite upp och ner med hur bra det går.
Nåja, ska inte klaga. Jag har ju faktiskt ett jobb! =)