Limars - en del av mig

Jag har inga barn. Vet inte om jag vill ha barn, eller jo... jag vill nog ha barn, men inte just nu. Jag är just nu nöjd med att vara faster och moster. Önskar dock att jag bodde närmre min familj så att jag kumde träffa dem oftare.

Inatt har jag dock drömt en dröm som var så verklig att när jag vaknade så tänkte jag att jag skulle göra så som jag bestämt i drömmen. Jag drömde att jag var mamma. Om det var ett eller två barn eller om det var pojke eller flicka kan jag inte säga exakt, men känslan nu efteråt är att jag, i drömmen, var mamma till en liten pojke. Hur som helst. Min son var sjuk och skulle inte kunna gå till dagis idag och jag tänkte då att jag skulle "vabba" idag. Så... när jag då vaknade idag var min första tanke att jag skulle ringa min chef och "vabba".

Sen insåg jag att det varit en dröm...... Jag är inte mamma, har aldrig varit!

Strange.....

Min veterligen har jag aldrig blivit fästingbiten. Tills idag! USCH! Det har varit/är en av mina fobier... att bli biten av en fästing! På landet får djuren fästingar allt som oftast och de har dessutom ofta mer än en. Jag brukar undvika att klappa de djur som jag vet har fästingar eftersom jag har en inneboende fobi för detta otäcka lilla kryp och jag har hört att man kan bli jättesjuk. Vill inte påstå att jag är hypokondrisk, men... håll tummarna för att jag INTE får borrelia... **Linda lite lätt nojjig**

Jag är har varit ledig idag.
Idag har jag varit och gjort en magnetröntgen. Det var något av det obehagligaste jag varit med om. Kände mig låst och det lät massor om maskinen. Nästan hela högerhanden domnade bort och jag fick lätt ont i huvudet, nacke och axlar. Det blev i och för sig bättre sen. Jag har inte klaustrofobi så det gick bra, men det är inte något jag gärna gör igen. Om en vecka får jag svar på vad röntgen visade.

Kvällen har jag tillbringat med en vän. Vi var och tittade på en ishockeymatch. Hennes man är tränare för Arlanda Wings och de spelade mot Södertälje. Jag har aldrig varit på en hockeymatch förut. Kan lätt tänka mig att gå fler gånger. Wings vann! =)

Ja så var då dagen här. Den dagen då lilla "vad hon nu ska heta" kom till världen. Lillasyster har blivit mamma! Jag har blivit moster! =) Min syster är otrolig. Hon ringde mig ca 17:15 idag. Då berättade hon att de kommit in till sjukhuset ca 14:45. Kl 15:59 föddes vår nya familjemedlem! Snacka om att hon, syrran alltså, måste varit hög på endorfiner. Hon lät jättepigg och lugn som en filbunke.

Älskade syster och svåger, supergrattis till er fina lilla flicka! Jag är en stolt moster och det tackar jag er för!

Idag har jag och en god vän kommit fram till att dagens ord idag är: FLEXIBILITET! =) Vi gillar människor som är flexibla och inte låsta i sitt sätt att vara och tänka. Livet blir så mycket enklare om man lite mer lever efter "go with the flow". Inte "vända kappan efter vinden" för det är inte samma sak. Att planer ändras är inte hela världen. ibland händer det saker som gör att man behöver ändra planer. Me lika da flexibility of peoples! =)

Kram

Idag har Stockholm besök av min Kusin Vitamin och hennes dotter "Knytet". Har inte träffat dem på flera år. Det var trevligt. För att vara ärlig... framför allt att träffa "Knytet" eftersom det var längre sedan jag träffade henne än sedan jag träffade hennnes mamma. Har haft ett speciellt band med henne sen hon föddes. Hennes smeknamn "Knytet" fick hon redan då hon låg i Vitamins mage. Jag döpte magen till "Knytet" och det fortsatte jag med efter det. Det är helt enkelt mitt smeknamn på henne. Hon har blivit stor nu. Eller ja... om man kallar 12 för stor... =) Det värmde hjärtat att träffa henne en stund!

Skrev ett inlägg häromdagen om att jag mår illa allt som oftast. Fick en kommentar på det... För att förtydliga - jag är INTE gravid!! =)

Åh denna underbara film. Har varit en av mina favoriter sedan jag såg den första gången för en sisådär 20 år sen. Såg den första gången när den kom på bio. Den är ljuvlig och för mig en total feel good film. Igår kväll visades den på SVT1. Jag hade inte tännkt att se den eftersom jag skulle upp och jobba idag, men det var ju bara blaj på alla andra kanaler. Så, jag började se filmen och sen kunde jag såklart inte sluta. Helt otroligt att en liten film kan få dig att känna ett totalt lyckorus. Jag kan dialogen nästan utantill och jag vet precis varje scen (i princip) i filmen, men det gör absolut ingenting. För att inte tala om vilken total hunk Patrick Swayze är. Shit vilken rumpa den karln har (eller hade som en vän påpekade).

Lustigt egentligen hur olika filmer påverkar oss. Jag älskar den och har sett den säkert 50 gånger under årens lopp. Sen har jag en vän som berättade igår att hon TROR hon sett den EN gång.... kanske.....

Det var med en känsla av total lycka som jag gick och lade mig igår efter filmen. Är dock trött nu men det hjälps inte. Bara att göra sig iordning för dagen.... =)

Äter jag så mår jag illa. Äter jag inte så mår jag illa. Äter jag nyttigt mår jag illa. Äter jag onyttigt mår jag illa. Äter jag tidigt mår jag illa. Äter jag sent mår jag illa. Har vissa perioder då jag mår illa oavsett... Känns inte ok, men jag vore inte jag om det inte var något fel. Är ju alltid något som är fel med mig tycker jag. Inte bra... Kan vi inte operera bort mig från mig? =)

Han har lämnat oss. Efter en lång tids sjukdom har han fått somna in.

Jag har väldigt dåligt minne. Många tror att jag skämtar, men det är faktiskt sant! Ett minne jag har är dock att mamma gick på bio med en väninna (hon gick inte på bio så ofta) och de såg Dirty Dancing. När ho kom hem var hon helt betuttad i Patrick Swayze. =) Hon blev helt till sig av denna man! Hon sa till mig att hon tyckte jag skulle se filmen för att den var så himla bra. Sagt och gjort, en kort tid senare gick jag och såg den med en kompis OCH min mamma. Detta minne kommer jag att bära med mig för alltid.

Mamma, ta hand om Mr Swayze nu när han kommer upp i himlen!

Jag känner mig allmänt missnöjd. Vill inte känna så, men det är fakta. Har varit så ett tag nu. Samtidigt känner jag mig stark i mig själv. Det känns bra. Det finns händelser att se fram emot. Mitt jobb är som det är, men jag har ju åtmistone ett jobb. Känner bara att jag vill få min chans. Vill inte känna mig motarbetad.

Denna helgen har varit helt ok. Jag är ju sjukskriven 50% just nu p g a belastningsskadan i axel/skuldra vilket gjorde att jag var hemma tidigt i fredags. På sena eftermiddagen somnade jag en stund på soffan. Har faktiskt blivit en tupplur nästan varje dag... skönt! =) Framåt kvällen pratade jag en stund med lillasyster och när älkslingen kom hem bjöd han ut mig på middag. Senare åkte han ut på landet. Jag valde att stanna hemma så katten skulle slippa åka bil, hon blir åksjuk. Så igår kom älsklingen och hämtade mig på eftermiddagen så att jag kunde komma ut på landet jag med. Vi har haft trevligt, mycket skratt och massa kortspelande.

Vad är det jag tänker på då? Jo, mitt liv! Vill ju inte känna mig missnöjd med livet och inser samtidigt att det bara är jag som kan göra något åt detta missnöje.

Ska inte älta saker, men har ju en tendens att göra det. Chattade lite med en vän igår och berättade det här om blockeringen mot mig. Hon tyckte jag skulle fråga. Efter ett tag bestämde jag mig för att göra det. Det fastnade ju lite påhjärnan. Fine, den här personen vill inte kännas vid mig på FB. Kan jag få veta varför? Känner mig ju bara lite snopen och vet inte anledningen. Skrev därför ett mail till henne igår. Ställde en enkel fråga... var det meningen att jag ska vara blockerad från henne? Inget anklagande alls. Är ju bara nyfiken. Det är hennes val och jag accepterar det isåfall. Känns lite "lustigt" men men...

Nä, nu är det dags för ny dag!

Man kan ju lägga till vänner till höger och vänster... det finns det de som gör. Jag tillhör inte dem. Söker sällan efter vänner från förr. De som finns med på min vänner lista är personer som jag har, eller har haft en relation med på ett eller annat sätt. Det handlar om familj, barndomsvänner, vänner och bekanta och kollegor från förr och nu. På Facebook kan man också blockera de man inte längre vill vara vän med (i alla fall på FB). Idag upptäckte jag att det hänt mig. Jag har blivit blockerad av en kollega. Hade ingen aning om att hon inte vill kännas vid mig längre. Känns konstigt. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna det. Denna person är någon jag arbetar tillsammans med dagligen. Skulle väl inte klassifiera oss som vänner. Vi är arbetskamrater. När sånt här händer, ska man fråga personen ifråga då? Jag gillar ju inte konflikter... Behöver inte vara älskad av alla, men vad är det jag gjort? Vad har jag nu missat? Känns snopet helt enkelt....

Min chef fick läkarintyget på onsdagen och igår kom ergonomen och bytte mitt tangentbord och mus. Nu har jag alltså ergonomiskt korrekt sådant. Nu kan det bara bli bättre. Har fortfarande ont, men är övertygad om att det kommer att gå över.

När jag var 10 började jag sminka mig i smyg. Hade smink hemma som jag fick använda hemma när jag lekte. Detta smink började jag ta med till skolan och sminka mig där. När det var dags att gå hem från skolan tvättade jag bort sminket så att mamma inte skulle märka. MEN, det kom ju såklart en dag då jag glömde att tvätta bort sminket... Synd och säga att mamma blev glad! Fick arg tillsägelse och (minns inte) men kanske till och med utegångsförbud. Samtidigt resignerade mamma och sa; ok, du får börja sminka dig. LITE.
När jag kom upp i tonåren gick jag ingenstans utan att minst ha mascara på mig. Då var det blå mascara som gällde. De senaste åren har jag märkt en ändring i mitt beteende. Till att börja med handlade det om att jag kunde gå till närmsta livsmedelsaffär utan smink. Tror inte att jag gått till jobbet osminkad mer än vad jag kan räkna på min ena hand.
Nu för tiden kan jag till och med vänta med att sminka mig på vägen TILL jobbet. Alltså på buss eller pendeltåg. Går till affären, kan till och med åka in till stan osminkad. Klär inte längre "upp" mig för att vistas utanför hemmet. Vad jag menar är att jag kan gå i t-shirt och mjukisbrallor och osminkad dessutom.

Är detta ett tecken på att jag är vuxen eller att jag är gammal?

När första avsnittet visades på svt så var jag ute med tjejerna och firade happy payday. Ikväll hade jag glömt det och dessutom var det ju final i SYTYCD. Som tur var kom jag ihåg att förra veckans avsnitt fanns på svtplay. Hade ju kunnat missa det om jag inte gått in där idag.

Har tänkt lite att all hype som varit om denna serie och alla bara "oh, den är så bra" "måste ses" har varit överdriven och tänkt lite ... ja ja... MEN, efter att ha sett första avsnittet var jag tvungen att se avsnitt nummer två direkt. Gillar serien. Inte heller går Stephen Moyer av för hackor i serien. Eye candy! =)

I ett tidigare inlägg skrev jag att "vissa drabbas mer än andra" och att jag är en av dessa vissa. Förvisso sant, men det kan konstateras att det finns de som har det värre än mig. Det finns de som har obotliga sjukdomar. Det finns människor som råkar ut för saker som på ett eller annat sätt ger men för livet. Jag är medveten om detta, men är det inte så att man i grunden har mest fokus på sig själv? När jag har ont/mår dåligt så är det mest synd om mig! I MIN HJÄRNA JUST DÅ! Är det bara jag som fungerar så? Vill ju inte på något sätt ta ifrån andra deras må dåligt. I det stora hela har jag det rätt bra. Jag är inte så ego som jag kanske framstår här. Tänker varje dag på människor som inte har det så bra alla gånger. Det finns någon som har förlorat husdjur som funnits i dennes liv i många år. Det finns någon som har en sjukdom som är otroligt skrämmande. En annan som också har problem med hälsan. Sen finns det ju andra saker som händer i någons liv. Extrema påhopp som är otroligt allvarligt. Dessa personer har visat sig otroligt starka och jag känner stolthet över att känna dem.

Och jag tillhör de där vissa... Har nu fått en arbetsrelaterad skada, en belastningsskada. Denna kunde undvikts. Om jag hade legat på lite mer hos min arbetsgivare och varit mer om mig och kring mig. Tog ett beslut och bokade tid hos läkare. Var där idag. Hon sjukskrev mig på 50% i två veckor. Imorgon ska chefen beställa en ergonomisk mus åt mig. Har fått tabletter som ska lindra/ta bort smärtan så att jag kan fungera.

Har kontaktat en logoped. Inte fått något svar. Det var en telefonsvarare så jag kunde bara lämna ett meddelande och be dem kontakta mig. Nu återstår väntan...

Ingen svininfluensa här. Hoppas den håller sig borta, men man börjar ju bli lite orolig. Har en kollega som är hemma sjuk och hon hade hög feber. Vet inte om det är svinflunsan hon har. Hoppas inte det, men egentligen.. namnet på sjukdomen spelar ingen roll. Det är smittorisken som oroar mig. Har ju visat sig att jag har en tendens att bli sjuk när alla andra drabbas. Mitt immunförsvar är inte vad det har varit...