ständigt under arbete

Min självkänsla är för låg för mitt eget bästa. På grund av den går jag säkert miste om mycket i livet. Varifrån kommer detta mindervärdeskomplex som jag lider av. Det gäller inför familj, släkt, vänner, kollegor och alla andra som jag träffar i livet. Det är som tur är inte alla som märker av att jag har dålig självkänsla. Å andra sidan är jag himla bra på att klanka ner på mig själv så att andra märker det rätt snart. Detta gör att jag arbetar med mig själv varje dag. För att bli av med den dåliga självkänslan. För att utvecklas, för att bli ett bättre jag. Denna dåliga självkänsla är inte logisk, jag vet det! MEN, och det är ett stort men... det finns en annan del av mig som motarbetar logiken.

Livet är inte alltid rättvist

Jag var utlånad till ennan grupp under 1½ månad på jobbet. Mådde jättebra och trivdes som bara den. Kände inte av ont i nacke/axlar/huvud som mer är regel än undantag annars. Arbetsskada på grund av att jag inte har rätt arbetsverktyg. Måste fixa ett läkarintyg för att få en ergonomisk mus.
Fick veta häromdagen att de inte blir som jag vill. Inte just nu iallafall. Oh, well... what to do?! Erkänner, det är känns skitsurt. Känns skönt att veta att det finns människor som tycker att jag är kompetent och "vill ha mig" även om det inte alltid kan bli så.

Happy payday!

En väninna har kommit på att vi behöver fira happy payday varje månad. Första gången idag (i alla fall för mig). Vi var ett gäng tjejer som gick till Hard Rock Café för att äta middag tillsammans.  Det blev  en jättetrevlig kväll och vännerna hjälptes åt med att göra sitt bästa för att jag skulle få ett av mina hysteriska skrattanfall.  Eftersom jag är som  jag är så lyckades  de givetvis  och jag skrattade tills jag inte kunde andas. 

Tanken är att  detta ska  bli en tradition. Trevligt! Ser redan fram emot nästa gång.

Tack för ikväll tjejer!


Vet inte hur jag ska känna.

Orättvist behandlad? Arg/ledsen/besviken? Varför kan det bara inte gå som jag vill? Såg en ljusning men idag kändes det som att det ljuset slocknade. I AM STUCK!!! Det är inte så att jag vantrivs där jag är men jag vill något annat. Jag kan mer...kan annat. Har världen hört talas om utveckling? Känner mig motarbetad av livet i största allmänhet just idag. Tycker synd om mig själv just nu, idag... eller ska jag säga extra mycket idag? ;)
Har varit utlånad till en annan grupp i 1½ månad ca och har då inte haft så stort problem med spänningshuvudvärk/nacke/axlar. Är inte utlånad något mer just nu och redan första dagen tillbaka så dök smärtan upp och den har sedan varit min ständiga kompanjon. Idag är tredje dagen på raken med denna smärta. Inte skönt kan konstateras. Nej, istället för att älta världens motstånd mot mig så ska jag glädja mig åt att vi imorgon firar bröllopsdag, att jag på onsdag ska ut på "happy payday"-middag med vänner och att jag ska sova hos en väninna en eller två nätter denna vecka. På lördag är det en jobbgrej som kan bli trevlig den med.

spikmatteuppdatering

Det var underbart skönt med en spikmattebehandling igår kväll. Att jag sen legat lite konstigt inatt så att jag har ont i axlarna igen är en annan historia. Det är dock inte lika illa som igår och jag kommer förmodligen att lägga mig på den igen ikväll.

spikmatta = min vän?

Ja, det är något jag ska ta reda på ikväll. Att ha ont i rygg/axlar/nacke och på grund av det också ha fått spänningshuvudvärk är inte roligt. Dessutom jobbar jag. Har fått höra hur spikmatta ska vara bra när man har ont och eftersom maken har införskaffat en sådan så ska jag testa den ikväll.

Gjort slut!

Har tagit ett beslut och även informerat vederbörande. Denna sommar har jag funderat en del och känt mig stärkt i mig själv. Börjar känna mig som mig själv igen efter många år som en nedstämd och ledsen människa med dåligt självförtroende och extremt dålig självkänsla. Det har gjort att jag har varit deprimerad och en tid även sjukskriven på grund av detta. Tester som finns (på nätet t ex.) och som psykologer och terapeuter använder sig av har konstaterat att jag har varit deprimerad. Att få diagnosen - depression var ingen höjdare, men jag fick behandling och terapi och har arbetat mig framåt, uppåt ifrån depressionen. Det finns fortfarande en del tankar i min skalle som jag behöver arbeta bort, men jag är medveten om deras existens och dessutom att deras existens inte betyder världens undergång. Jag är värdefull, kompetent och duger som jag är. Vikt är inte kopplat till personlighet. Även feta jag är värd att älska och jag borde älska mig själv. Mmmm (ironi)... Det i sig är lättare sagt än gjort för mig men jag arbetar med att ändra mina tankar om mig själv varje dag. I thank my lucky star att jag har människor omkring mig som hjälper mig till insikt.

Så, vem/vad harjag gjort slut med? Jo, psykologen! Kom fram till att jag inte behöver gå och prata med henne längre. Hon har gett mig så otroligt mycket och jag är henne evigt tacksam men jag känner att jag klarar av att stå på egna ben nu. Igår gjorde hon testet igen och jag är INTE deprimerad längre. WOHOOOO!! =) Jag behövde i och för sig inte något test varken för att konstatera depressionen eller för att konstatera att jag inte är deprimerad längre...

Kom också på igår att jag inte skulle ha några problem att byta jobb (i alla fall avdelning/grupp). Förut har jag känt mig lite osäker och rädd för att byta chef. Min chef/er har blivit lite av en "security-blankette".


Nu; fram för ett starkare, självsäkrare jag!! Jag kan!! =)


tankar i min ensamhet...

som vanligt när jag är ensam funderar jag över mitt liv. Vad vill jag? Hur ska jag åstadkomma det jag vill? Mår jag bra? Är jag lycklig?  Om jag inte är lycklig och mår bra och vet vad jag vill..... vad behöver jag göra för att det ska bli bättre? Ofta när jag sitter ensam och funderar så kommer jag fram till en massa bra saker som jag ska/vill göra. Kommer även fram till hur jag ska göra för att uppnå det jag vill... Det slutar oftast (läs alltid) med att jag tänker: "ska börja mitt nya liv imorgon"... sen blir det ändå inte så.... Vem skadar jag då med detta beteende? Mig själv. Förmodligen också andra i min närhet på sätt och vis eftersom jag alltid är missnöjd.

my voice is not my friend.

Behöver jag säga något mer?

Har haft en trevlig dag på jobbet. Fått en del gjort. Får positiv feedback från olika håll. Träffade en kollega som jobbar på en annan avdelning och som jag inte träffat på ett tag. Trevligt!

Kom hem till älsklingen. Tar det lugnt.

slut på helgen

I fredags var jag med några vänner på tv-inspelningen av Vem kan slå Filip & Fredrik. Det var mycket trevligt. Vi hade roligt ihop. Läste på AB:s webtidning att den tävlande hade blivit skadad. Det framstår alltid som värre än det egentligen var när man läser om saker i tidningen. Ska blir intressant att se hur programmet blir efter redigering.

I övrigt har jag varit hemma i helgen. Har sysselsatt mig.

Ser fram emot morgondagen.

fredagkväll

Idag ska jag och några kompisar gå på TV-inspelning. Dags för ny säsong av Vem kan slå Filip & Fredrik. Ska bli trevligt?! Ja, det tror jag nog. Om min huvudvärk och nackvärk släpper så vore jag tacksam för det gör det hela mycket trevligare.

Denna dag känns väldigt lång trots att jag faktiskt ska lämna kontoret lite tidigare idag. Ska bli skönt med helg nu.

Vad ska ni hitta på då?

att kunna tala eller att inte kunna tala...

Så var det ju det här med min röst... What to do? Vad händer om min arbetsgivare inte kan erbjuda mig andra arbetsuppgifter? Jag har förtröstan, det kommer att lösa sig! Det måste det göra! Jag orkar inte söka nytt jobb. Nä, jag ska inte ta ut det negativa i förskott. Det kan ju vara så att jag oroar mig helt i onödan.

Var hos "ärkepuckot" och fikade härom kvällen... Min röst började krakelera efter någon timmes pratande fram och tillbaka. Det var INTE jag som pratade hela tiden. Likadat var det när jag fikade med Kiika i förra veckan. Vad är det som händer?

Nu har jag i alla fall bokat tid hos läkare. Den 25/8 (även känt som vår bröllopsdag) ska jag få träffa en halsdoktor. Hoppas han kan hjälpa mig att utreda var felet ligger någonstans eftersom "allt" sätter sig i min hals. Har ju inte ont nu, men det är mentalt jobbigt att rösten inte håller.


Som fisken i vattnet? =)

Kommer det att bli så som jag vill? Vem vet? Ja, inte jag... Min pessimistiska ådra säger att det inte blir som jag önskar, men den positiva säger åt mig att inte tänka negativt och ge upp i förtid. Är ju fortfarande utlånad och jag tycker det är så himla roligt. Måste tyvärr säga att jag inte direkt ser fram emot att återgå till min ordinarie tjänst. Å andra sidan arbetar jag ju på ett ställe där det ständigt händer saker. Folk går vidare inom företaget eller slutar för att börja jobba någon annanstans eller för att plugga. Jag känner hur jag har växt som person under den korta tid jag jobbat i den roll jag har nu. Det som är roligt är att jag inte från början trodde att min roll skulle bli så "viktig", att det innebär så mycket ansvar som det faktiskt gjort. Jag har fått ta en del beslut som jag inte riktigt var medveten om innan. Förstod inte vidden av min roll... MEN det är ju hur kul som helst. Jag är så glad! På grund av att jag sitter där jag gör just nu och har de kunskaper jag har från min ordinarie tjänst så har jag även emellanåt varit lite bollplank åt en annan kollega. Jag har fått, och kommer att få, visa upp visa upp resultatet för olika små grupper på vår kundservice. Var inte beredd på det heller från början, men jag har till och med sett till att ge mig själv lite fler uppgifter att göra i samband med detta. Jag är så glad för det jag gjort de senaste veckorna och jag har bara fått positiva reaktioner!
(En bonus är att vi har konsulter som inte är svensktalande så jag får prata engelska varje dag! I´m lovi´n it!)


Stödstrumpan = min new BFF?!

Fick en uppmaning på en kompis blogg... Hon tycker att hennes vänner är för dåliga på att uppdatera våra bloggar. Ok, jag tar åt mig.. det har ju gått några dagar sedan sist.

Funderar på det här med bloggande... VAD ska man skriva om för att ens blogg ska vara intressant nog för andra att läsa den? Jag har ju några som läser och det är jag glad för, men hur gör man för att den stora massan ska intressera sig och engagera sig i ens blogg? I och för sig var det nästan tänk att fungera som en ventil för mig när jag började skriva. Lite som en dagbok. Blev inte riktigt så. Skulle inte kunna skriva ner exakt hur och vad jag tänker om vissa saker och personer. Finns nog en del som skulle bli ledsna då och jag vill ju inte hamna i konflikt med någon. Mamma brukade säga att jag är så snäll så jag är dum... Hur man nu ska tolka det?!

Nåja, åter till min rubrik! Jag har sedan tonåren haft "problem" med att mina vader och framförallt fötter svullnar upp. Denna sommar har jag fått nog eftersom det har varit så varje dag. Mina ben har känts väldigt "stumma" och trötta. Har haft lite ont och det har känts obehagligt. Har hört att man ska använda stödstrumpor, men inte fått för mig att köpa några så var jag och maken på Clas Olsson nyligen och där hade de realådor. Där hittade jag stödstrumpor. Tänkte att jag då skulle passa på så jag köpte två par. DET VAR DET BÄSTA JAG GJORT! =) Även om viss svullnad fortfarande uppstår så känner jag mig inte stum och trött i benen längre. Dock innebär det ju att jag nu (även om det är supervarmt ute) använder dessa varje dag (jag tvättar dem givetvis). Kan dock säga att jag hellre är lite varm om fötterna än att jag känner mig stum och trött och har ont.

Nåja, nu åter till dagen!

Vem vill du bjuda på middag?

Idag såg jag en dokumentär med Mike Myers och Deepak Chopra. Oj vad dessa två fascinerar mig. På SVT2s godkväll brukar (eller hade förut) ett inslag där en känd person fick bjuda människor på middag, levande eller döda, kända eller okända. Sen fick han/hon berätta vilka h*n ville bjuda och varför just dessa.

Jag skulle välja Deepak Chopra, Mike Myers, mina föräldrar, prinsessan Diana, Elton John, Oprah och Michael Jackson.

Dessa personer är några som fascinerar mig, som kan berätta mer om mitt liv och som jag vill veta mer om.

morgon

Jag somnade nästan direkt när jag lade mig igår. När hjärnar började vandra klappade jag först katten en stund och sedan blev det fokus på andningen. Fick lära mig en gång att om man har svårt att sova så ska man inte räkna får utan tänka på sin andning och istället räkna andetag eller bara tänka "andas in, andas ut". Det funkar för mig. Oftast iallafall.

Nu ska jag göra mig i ordning för en ny dag på jobbet. Är sååå trött bara. Borde äta frukost. Problemet är att bara tanken på det gör mig illamående... Det är för tidigt på morgonen, eller jag har inte varit vaken tillräckligt länge för att kroppen ska tycka det är ok.

Ja ja... ha en bra dag!

Rädd för att inte somna

Nu är klockan sådär mycket så att jag borde gå och lägga mig igen. Ska ju upp sådär tidigt imorgon igen. Älsklingen är inte hemma och ibland när han inte är det och jag ska gå och lägga mig så är jag rädd för att jag inte ska somna. Somna måste och vill jag göra snabbt när jag gått och lagt mig för annars börjar hjärnan gå på högvarv. Börjar tänka på allt möjligt. Vad ska jag göra imorgon? Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag lyckas med det jag vill? Gör upp planer... Mina föräldrar dyker upp. Framför allt är det pappa. Vet inte varför, men det är oftare pappa än mamma som dyker upp. Det är inte alltid trevligt och jag får ingen bra känsla av det. Det som är skönt är ju i och för sig att han bemödar sig med att dyka upp. Vet inte om han känner att han behöver ha koll på mig. Att jag behöver honom. Det är 10 år sedan han och mamma lämnade mig och jag undrar om det är därför jag tänker extra mycket på dem. Mamma, kom och hälsa på du också. Jag behöver er! Alltid!! Saknar fortfarande våra samtal. Saknar era röster och tryggheten av att veta att ni alltid fanns där för mig. Vet inte var jag ska vända mig eftersom psykologer inte verkar hjälpa. Familj och vänner finns där för mig, jag vet att det är så, men jag kan inte öppna mig totalt för någon. Jag litar ju inte ens på mig själv. Är ju inte ärlig mot mig själv. Jag tror inte någon annan än jag själv kan göra så att jag mår bra, men för att må bra måste jag vara ärlig mot mig själv.

Geez, jag mådde ju bra förut. Vet aldrig när det kommer över mig.... Ska gå och lägga mig nu och hoppas jag somnar direkt utan drömmar för jag orkar nog inte det nu...

inget att komma med...

Ok, så här är det.. det har inte hänt något i helgen. Jag var ensam hemma för maken var hos sin mamma (som vanligt känns det som). Gjorde som vanligt inte så mycket. Ambitionen är alltid hög, men från tanke till handling är steget fööör långt. Det resulterar allt som oftast i att det inte blir något gjort. Tvättade lite.... Tänkte och funderade på vad jag skulle göra framöver. Vad vill jag med mig? Bestämde mig för att "börja om på nytt" idag. Har väl gått lite sisådär idag. Bättre än vad det kunde gjort, men inte tillräckligt bra.

Träna... det är kul, men jag får inte tummen ur.... Det är som att; jag vill, men orkar inte. Är för trött, stressad, svettig... Framför allt trött! Känner mig orkeslös vilket i sin tur leder till att jag inte gör något alls. Ja, jag vet... ni behöver inte säga det... DET ÄR JU BARA ATT TA SIG I KRAGEN OCH GÖRA DET!! Tror ni inte jag vet det????  Det hjälper inte ens att jag har mitt Wii och att jag tycker det är kul. Det är som att jag har någon typ av mental blockering för allt vad träning heter.

Hmm, alltså.... jag mår rätt bra. Börjar mer och mer känna mig som mig själv... bortsett från en sak.... vikten. Känner mig mer och mer säker på mig. Att jag duger som jag är. Att jag inte är skitful och att människor kan gilla att umgås med mig. Att jag är kompetent i mycket och att människor lyssnar på vad jag har att säga. Men Linda, varför är du då så dum mot dig själv????? Ja, det är en bra fråga... Jag skulle trivas så mycket bättre i mitt eget skinn om jag vägde mindre. Skulle fysiskt må mycket bättre... BLÄ för mig!!

Vad hände?

När jag var yngre var jag med på det mesta. Sällan jag bangade för nåt. Umgicks med kompisar och gick utminst en gång varje helg. Gick vi inte ut så hade vi hemmafest.  Något har hänt på vägen genom åren. Vet inte exakt när det hände... jag orkar inte engagera mig och min kropp vill inte som min hjärna vill. Det börjar bra, någon kommer med ett förslag om att gå på fest eller gå ut och dansa, supa, kolla på en spelning eller för den delen, ta en fika. Jag tycker det låter jättetrevligt och vill verkligen hänga med, men något händer... när det börjar närma sig så får jag en känsla av ångest. Vill inte vill inte vill inte... Får en känsla av att jag inte duger, att jag är till besvär, att alla som jag ska träffa träffar mig för att de tycker synd om mig.  Jag tror att detta gör att jag framkallar smärta/sjukdom när det är dags. Blir lättare att ha något att skylla på... Det är inte så att jag  fejkar utan det är faktiskt så att jag har huvudvärk, ont i ryggen eller feber eller vad det nu är jag "lyckats" få till just det tillfället. När festen/konserten eller vad det nu är väl har börjat. När klockslaget för start har passerat... ja, då börjar jag må bättre. Psykiskt skadad jag??!! Nähä!! =/
Idag är det Prideparaden! Jag hade planerat att åka in och titta på den. OCH umgås med vänner... men nä... vaknade imorse med väldig huvudvärk och en nerv i kläm i ryggen för att jag legat konstigt. Stannade alltså hemma.... I AM PATHETIC!!

RSS 2.0