Måste ju passa på
att skriva lite när jag mår bra. Just nu är jag mest supermätt. Sitter här med MIN NYA DATOR!! Yippeeee!! Det blev en ny... något dyrare än vad jag tänkt mig, fast å andra sidan så köpte min man min gamla av mig (istället för att jag skulle sälja till någon annan) så i slutänden blev den faktiskt billigare än den jag hade sett i reklamen. Jag har alltså varit ute idag. Det var lite kämpigt... Det var en kvinna som trängde sig före mig när jag skulle gå av pendeltåget och då började jag nästan gråta. Gjorde i och för sig inte det och det var ju bra. En aning jobbigt med människor som råkar röra vid mig när det var lite trångt. Men men, jag uthärdade och maken kom och hjälpte mig med datorköp. Pratade också med min svägerska en stund idag och det var skönt.
Puss till omvärlden.........
en bra dag?
MEN, igår slutade min man tidigare och vi åkte en sväng. Köpte bl a en klöspelare till vår lilla "bebis" Socker.
Idag ska jag åka och KANSKE kanske köpa en ny dator. Maken möter mig där efter jobbet. Känner att det är skönt att komma ut en stund. Det som är bra är att eftersom vi åker bil så måste jag inte vara omkring en massa människor hela tiden utan bara bitvis och det gör att jag faktiskt kan njuta lite av att komma utanför lägenheten. Det är faktiskt ganska jobbigt att känna sig "rädd" för att gå utanför hemmet och träffa andra människor.
Ifall någon undrar... just nu känns denna dagen som en ok dag.
Lite positivt kanske?
Det resulterade i att jag blev sjukskriven från idag tills jag varit hos doktorn nästa vecka. Jag grät hos doktorn, jag grät när jag ringde min chef... När min man ringde så fick jag tvinga mig själv att inte börja gråta eftersom jag stod i livsmedelsbutiken. Vi är bjudna på fest i helgen, en väninna till mig ska fira sin födelsedag. Direkt när jag fick inbjudan så tackade jag ja, det skulle bli jättekul. Har inte träffat henne på evigheter. Idag mailade jag henne och förklarade att jag inte orkar komma. Inte i detalj, för jag pallar inte.
Jag gråter mycket... försökte igår förklara för min man. Han i sin tur orkar inte vara medkännande och tycka synd om mig. Inte för att jag vill att han ska tycka synd om mig. Om han tillåter sig att känna med mig, tycka synd om mig så riskerar vi att han kommer att falla ner i sin egna depression. Det vore jättetråkigt om det var så för jag vet att han kämpar varje dag. Att han har nytt jobb hjälper honom att hålla sig uppe. Skönt att han "mår bra". Vilket par vi är! =)
Jag älskar honom! Han älskar mig! Vi skulle kunna ha det sååååååå bra! Om bara inte vi båda hade "hjärnspöken".....
Till min vän... du vet vem du är... det är svårt att förklara för någon sådant man inte förstår själv. Jag är bara tacksam för att du finns där. Vill jättegärna träffa dig (och andra), men är inte säker på att jag orkar. Just nu befinner jag mig i ett stadie där jag drar mig undan omvärlden. Vet att det inte är bra att göra det, men jag hör av mig......
Hur förklarar man?
Hur förklarar man något för någon som man inte själv förstår? Jag mår fysiskt dåligt, men det måste vara något mer...
Tittade på Oprah idag, är ju hemma från jobbet. Programmet handlade om depression. Det var så mycket som de pratade om där som stämmer in på mig. De sa bl a att det är en sjukdom och att man inte är tokig för att man lider av depression. Det är inte så att du är galen, du är sjuk. Depression ( kan till stor del hos kvinnor) manifestera sig i att du känner ett ständigt dåligt samvete, att du känner dig misslyckad och allmänt olycklig trots att det inte märks på utsidan. Du tar dig ändå ur sänger, tar hand om hem och jobb osv. Livet pågår ändå runt om dig...
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här och jag är rädd! Rädd för att inte klara av mitt jobb, för att min man inte ska orka, för att ingen ska förstå. För, hur kan jag begära att någon annan förstår något jag inte själv förstår? Pratade med Martin nyss och det kändes som att han blev arg på mig för att jag är hemma idag också. Kan ju som vanligt vara mitt dåliga samvete som gör att jag upplever det så... Känner dåligt samvete för mitt arbete och för mitt liv. Känner hur jag sluter mig i mitt skal.. att träffa andra människor är jobbigt. Jag behöver hjälp. Har fått nog. Vill må bra, vill vara den jag var förr. Har förlorat mig själv någonstans på vägen.
Jag har kommit på att jag mest skriver här när jag mår dåligt och är ledsen... det var ju inte det som var tanken, men glädjen och det roliga är lätt att dela med sig. Det är det här jobbiga, ledsamma som är jobbigare att prata om. Detta är lättare att skriva om.
Nästa gång jag skriver blir det förhoppningsvis lite gladare text
Jag blir så trött
Nej, vi har nog inte råd, men... sooooooo???? Lite drömmar skadar väl inte?
ledighet, vänner och ensamhet
Det är roligt egentligen... vänner som säger att de vill träffa mig, "alltförlängesedan sist, måste ses snart", men som sen inte hör av sig. Till en kompis sa jag att "jag är ledig hela veckan, det är bara att välja en dag". Hon har ännu inte hört av sig. Mitt problem är att min personliga osäkerhet gör att jag känner att jag inte duger och att mina vänner (eller de som jag umgicks med förut, kanske jag ska säga) inte VILL umgås med mig. Jag vill inte tränga mig på andra i deras liv. Jag vet att det inte nödvändigtvis är så, men det hjälper inte. Min personliga osäkerhet gör att jag inbillar mig eller "lägger över på andra" att de inte har tid/vill umgås med mig.
I år träffade jag en tjej på jobbet som jag kände att jag gillade direkt. Världens goaste! Hon har många vänner, är populär på arbetet och bara att vara i hennes närhet gör mig glad! Det där att hon är populär å så bryr inte jag mig om, utan det är hennes stöttande och strålande personlighet. Hon skiner och hon har blivit ett ljus i mitt liv. Jag är tacksam för att hon dök upp i mitt liv. Av och till mår jag inte så bra (min hjärna spelar spratt). Sedan jag lärde känna henne har hon hela tiden peppat mig när jag klankat ner på mig själv.
Har en annan kompis också som finns där för mig men hennes liv är inte så lätt och därför kan jag inte med att lägga över mitt "må dåligt" på henne. Hon är en underbar vän.
Även om jag är ensam idag så känner jag mig inte så ensam. Hmm, det här med att vara ensam låter kanske konstigt.. jag är ju gift. Min relation till min älskade man är ganska komplicerad i min hjärna och jag tänker inte gå in på det nu utan jag får återkomma en annan gång..
det är sorgligt
"om du inte älskar dig själv, hur ska då någon annan kunna göra det". Ja, inte vet jag! Jag är så rädd för att andra ska komma på att jag är en "fraud" (kommer inte på svenska ordet). Jag tar allting personligt och tror att andra tycker illa om mig... för ... ingen kan ju tycka om mig, jag är inte värd att älskas. Jag har semester nu ett par dagar och borde vara glad över detta, men istället sitter jag här och gråter förtvivlat. Usch, känner mig sååå ensam. Är så avundsjuk på alla andra som verkar ha en massa vänner som ringer dem jämt och ständigt eller som skickar e-post eller träffas. De som aldrig verkar ensamma. Jag behöver ett visst mått av ensamhet, men vill ha vänner också. OCH, jag vill slippa den där känslan (som jag förmodligen ger mig själv) av att jag alltid tränger mig på och stör i andras liv.
Jag kommer att ta mig ur denna "deppsväng" om en stund. Har massor att sysselsätta mig med här i vårt hem, som inte blir gjort på grund av min totala apati... skriver igen en annan dag
