Limars - en del av mig

Jag har alltid haft lätt för att lära känna nya människor. När jag var yngre flyttade vi en hel del. Efter att jag flyttat hemifrån flyttade jag en hel del och sedan jag träffade min man har det blivit några flyttar. Jag har många väldigt bra vänner men det finns bara en person som jag någonsin har kallat min bästa vän.
Henne träffade jag när jag var 11. Det var när vi flyttade till en liten by mellan Lund och Malmö som jag hamnade i samma klass som henne. Vi blev snabbt vänner och varit vänner sedan dess. När jag och min familj flyttade till en annan by och jag bytte skola fortsatte vi vara bästa vänner. När vi slutade nian åkte vi på språkresa till England ihop. Vi hade en väldigt rolig resa. Kunde inte åkt med någon bättre! Sen när vi kom hem visade det sig att vi kommit in på samma linje på gymnasiet och dessutom hamnade vi i samma klass. Många roliga stunder. Älskar henne! Efter gymnasiet blev kontakten oss emellan mer sporadisk, men det kändes alltid som att det var igår vi pratade med varandra. När jag sedan träffade min älskling och skulle gifta mig så var hon en självklar gäst. Dock kunde hon inte komma och vi tappade helt kontakten i dryga 8 år. Det grämde mig alltid. Saknade min vän. Sen (minns inte hur det kom sig) lyckades vi ta upp kontakten med varandra igen. Förra sommaren var jag och maken och hälsade på henne. Hon har nu sambo och två barn. Det var som att vi träffades nyss. Hon är nog den enda person i världen som jag känner så med. Det spelar ingen roll vad som händer i våra liv. Vi hittar varandra ändå och det är alltid som om det var igår vi pratade med varandra. Tyvärr bor vi väldigt långt ifrån varandra så det här med att träffas blir lite jobbigt.
Jag känner mig lyckligt lottad som har henne i mitt liv.