Limars - en del av mig

Jag är väldigt stolt över mig själv. Är lite rädd för hästar, eller rättare sagt, jag har respekt för hästar. Det är oftast ganska stora djur.

Nu ska jag berätta vad som hände i torsdags kväll. Maken kom och hämtade mig i lägenheten och vi packade in oss i bilen med packning inför skånetrippen och även vår lilla katt fick följa med. Hon skulle till svärmor och bo där under tiden vi var borta. På vägen till min svärmor åker vi alltid förbi en golfbana. Denna gång var det något som inte riktigt stämde. Det stod tre stycken hästar vid skylten som sitter vid infarten till golfbanan. Min man sa att de säkert väntade på sin ägare. Jag tyckte inte det kändes rätt så han erbjöd sig att vända. Sagt och gjort! När vi kommer tillbaka (vi hade inte hunnit åka så långt) så gick hästarna på vägen. Jag bad min man ta Socker som jag satt och höll i och stanna bilen. Jag gick ut ur bilen och då stack hästarna över på golfbanan. Eftersom jag inte kunde med att bara lämna dem följde jag efter. Lockade på dem och först så ville de inte riktigt... jag tänkte att jag kan ju inte ge mig nu utan fortsatte lugnt och sansat (kände mig superlugn vilket förvånade mig) mot hästarna och lockade på dem. Den största av de tre närmade sig och kom till slut ända fram och jag fick tag i grimman som den hade. Intill golfbanan låg ett bostadshus som jag ledde hästarna till. Det var lite svårt att komma in i trädgården så först stod jag utanför den och gapade och försökte få kontakt med de som bodde i huset. Kvinnan i huset syntes genom fönstret och det såg ut som att hon såg mig men blev rädd och gick utanför synhåll. Var dock tvungen att ta det lite lugnt eftersom jag hade hästarna, ville ju inte skrämma dem. Efter en stund utan kontakt visade ena hästen vägen in genom buskarna. Väl inne i trädgården knackade jag på och då kom mannen och öppnade. Det visade sig att det inte var deras hästar. De har inga hästar. Jag fick veta att en man hade varit uppe hos dem vid 16-tiden och frågat om det var deras hästar som stod vid vägen. De trodde då att han tog hand om hästarna. De själv hade inte ens sett hästarna. Paret i huset kom ut och tittade och klappade lite på dem och bjöd de stackarna (de verkade hungriga) på morötter och knäckebröd. Den stora hästen blev helt till sig och började knuffa lite på mig. Då blev jag lite rädd, men buffade tillbaka och tänkte "inte visa mig rädd". De hjälpte mig att genom att ringa några samtal och vi kunde konstatera att hästarna hade varit försvunna ett bra tag. Flera personer hade ringt till polisen och anmält att de sett hästarna och ägaren hade också ringt dit och anmält dem försvunna. När vi nu hade lokaliserat ägarna så sa paret i huset att jag kunde åka så skulle de invänta ägaren. "Du har gjort alldeles tillräckligt." De tyckte det var strongt av mig. Så, min man hämtade upp mig och vi åkte vidare. Jag vet inte hur det sen gick eftersom jag inte lämnade några kontaktuppgifter till mig.

DAGENS HJÄLTE!! Ja, det var jag det och jag känner mig stolt över att jag vågade och kunde hjälpa till. Vem vet hur länge de här stackars hästarna annars irrat runt?! =)