Limars - en del av mig

Skrämmande... sorgligt. Hemskt. Ser just slutet på en film, handlar om ett par och deras kärlekshistoria. På ålderns höst har hon fått Alzheimers medans han är klar i huvudet. Hon minns honom inte utan för henne är han en främling. Det är bara få korta stunder hon blir klar i huvudet och är sitt gamla jag igen och då minns honom och deras liv.
Usch, det är så hemskt. Det är en sjukdom som skrämmer mig.
Jag brukar skämtsamt säga att jag har fått demens eller alzheimers när minnet sviker, jag är inte ensam om det, men det är inget jag önskar någon annan. För.... tänk att inte minnas vem du själv eller andra i ditt liv är. Att inte minnas ditt liv.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande ner för kinden för filmen slutar med att han kommer in till hennes rum på sjukhemmet (där de båda bor i vars ett rum) och pratar med henne och hon minns för en stund sen lägger han sig vid hennes sida och de somnar in tillsammans. Kärlek på hög nivå!
Ja, jag vet... det är bara film, men ändå.....

Nu är klockan så där sent igen. Sådär sent som den inte får bli när man ska upp och jobba dagen efter. Var hos min "sömntant" igår och hon konstaterade att jag behöver 8 timmars sömn för att vara utvilad. Det kommer jag inte att få inatt eftersom jag sitter här fortfarande och klockan är 00:28 och jag ska gå upp senast 07:00.

Så, **tar mig i kragen** godnatt!