Limars - en del av mig

Det är ganska ovanligt att unga personer får en propp. Jag var hos doktorn i onsdags för att få reda på mitt provresultat från min senaste röntgen. Förväntningen jag hade var att jag skulle få reda på att det inte var något fel på mig. På sin höjd att jag skulle ha en godartad cysta. En godartad cysta är något som många har. Ingen fara. Jag har en godartad cysta! MEN, jag har också med största sannolikhet haft en propp i hjärnan! (jag vet jag skrev det i början av inlägget men jag är som sagt chockad) Vad innebär då detta? Ja, inte så mycket tror jag... Vet inte än. Läkaren skickade en remiss till en neurolog som ska titta närmre på röntgenbilderna. Det kan betyda att jag behöver äta blodförtunnande medicin resten av mitt liv. Att jag behöver göra om den här röntgen med jämna mellanrum (vart 3:e till 5:e år). Operation? Ja, jag vet inte...  detta var det läkaren sa till mig kan hända.

Hon frågade mig om jag hade märkt att jag har problem med talet. Hon frågade mig om det hade svartnat för ögonen nån gång. Den här proppen är "gammal". Det vi inte vet är hur gammal. När inträffade den? (säger man så?)

På frågan om talet svarade jag att det hade jag inte märkt. Det var inte riktigt sant kom jag på efteråt, när jag gått därifrån. Jag har under det senaste året sagt vid ett antal tillfällen att jag tycker mitt tal har blivit sämre. Att jag tappar ord. Känns som mitt ordförråd försämrats. Fast, andra i min närhet säger "äh, du är ju skåning" och "äh, du har alltid pratat så". Sant är att jag alltid pratat fort och vänner har ett par gånger sagt "Linda, du har ett eget språk". Jag har alltid vänt på ord och snubblat på ord. MEN, det är först det senaste året som jag känt av att det är jobbigt och att det inte är som det brukar och alltid varit.

Ja ja, (som läkaren sa) det är ju i alla fall inte en tumör, det var ju positivt. Jag är alltså INTE döende!