Limars - en del av mig

Så på vägen hem idag kom jag på mig själv att tänka på ett par människor som har betytt en del i en tidigare del av mitt liv. "Undrar hur det är med X och X". Kom på sen att X inte längre finns med oss. Förstår inte hur hjärnan bara kan stänga av/glömma bort en sån sak! Efter att mamma gick bort kunde jag komma på mig själv på bussen med att tänka att jag skulle ringa henne och berätta en sak. Jag har till och med tagit fram telefonen innan jag kommit på att det inte går att komma i kontakt med henne. Att hon inte finns hos oss nå´mer. Jag har ibland känt att jag vill prata med pappa. Vill att han ska finnas där och bara veta när jag behöver honom, att få vara hans lilla flicka. Känna mig omhändertagen. Han var bra på det! Jag förundras över hur det har kunnat gå så många år sedan vi förlorade dem och att jag fortfarande saknar dem så mycket.