Limars - en del av mig

Ja, det är frågan! Hur mycket av sig själv vågar man blotta här på internet? Att blogga för mig är som att skriva dagbok. Fast ändå inte. Jag vågar inte "lämna ut" mig själv helt. Och vill inte "lämna ut" någon annan heller. Samtidigt så vill jag ju skriva av mig. Vill få ut det som finns inom mig. Vill skriva ner mina tankar och funderingar. 
Vad gör man när man känner att man inte har någon att prata med? När man känner sig ensam fast man har ett förhållande med någon?! 
Frågor.... är det fel att skilja sig? Är man feg då? Är det den lätta utvägen? Hur gör man om man är i ett förhållande och man vet att båda parterna älskar varandra, men man kanske inte är lämpade att leva ihop? Ska man då vara särbo istället? Att vara särbo, är det både att ha kakan och äta den samtidigt?
Det finns 2-års kris och det finns 7-års kris och .... hur jävla många kriser kan det finnas och hur jävla långa ska de vara?
Hur gör man när någon älskar inte mår bra i sig själv, men inte gör något åt det?
Alla de här tankarna dyker upp när jag tittar på olika TV-program och jag undrar hur det skulle vara för mig om jag befann mig i samma situation som dessa människor som "bjuder på sig själv" i talkshows eller de i filmen för den delen.
Skulle kanske sluta titta så mycket på "dumburken" så att jag slapp alla dessa tankar virvlande i min skalle. Det kan lätt bli tröttsamt att vara jag.

Tänk om den du lever med har en affär med någon och har haft en affär med ytterliggare någon annan!
Eller för den delen om din levnadspartner klär sig i dina kläder när du inte är hemma eller om han/hon är prostituerad.... Blir konstigt i hjärnkontoret ibland!