Limars - en del av mig

När jag var yngre var jag med på det mesta. Sällan jag bangade för nåt. Umgicks med kompisar och gick utminst en gång varje helg. Gick vi inte ut så hade vi hemmafest.  Något har hänt på vägen genom åren. Vet inte exakt när det hände... jag orkar inte engagera mig och min kropp vill inte som min hjärna vill. Det börjar bra, någon kommer med ett förslag om att gå på fest eller gå ut och dansa, supa, kolla på en spelning eller för den delen, ta en fika. Jag tycker det låter jättetrevligt och vill verkligen hänga med, men något händer... när det börjar närma sig så får jag en känsla av ångest. Vill inte vill inte vill inte... Får en känsla av att jag inte duger, att jag är till besvär, att alla som jag ska träffa träffar mig för att de tycker synd om mig.  Jag tror att detta gör att jag framkallar smärta/sjukdom när det är dags. Blir lättare att ha något att skylla på... Det är inte så att jag  fejkar utan det är faktiskt så att jag har huvudvärk, ont i ryggen eller feber eller vad det nu är jag "lyckats" få till just det tillfället. När festen/konserten eller vad det nu är väl har börjat. När klockslaget för start har passerat... ja, då börjar jag må bättre. Psykiskt skadad jag??!! Nähä!! =/
Idag är det Prideparaden! Jag hade planerat att åka in och titta på den. OCH umgås med vänner... men nä... vaknade imorse med väldig huvudvärk och en nerv i kläm i ryggen för att jag legat konstigt. Stannade alltså hemma.... I AM PATHETIC!!