Det gick nästan
Lyckades nästan hålla dig borta ifrån mitt medvetande idag. Trots att det idag är nio år sedan du och mamma lämnade mig så saknar jag er varje dag. Det känns fortfarande så orättvist. Av och till under dagen idag har jag känt för att bryta ihop men inte tillåtit det eftersom jag varit på jobbet.
Nu när jag ligger här i min säng och ska sova så kommer det. Gråten, förtvivlan... MEN,, JAG VILL INTE!! ORKAR INTE! Det är för jobbigt... när ska det onda gå över? När ska jag sluta sakna er?
Jag vet att jag och mina syskon inte är de första som nånsin förlorat sina föräldrar, men.... varför känns det som att jag är den enda som blir så förtvivlat ledsen fortfarande? Känns som att jag är den enda som inte kan hantera det....
Det värsta är nästan att jag känner nu att jag tycker så himla synd om mig själv...
Jag vill ha er tillbaka! Kan jag inte få vakna imorgon och inse att allt varit en dröm, att ni finns där...
Nä, nu känner jag att jag måste sova så att denna dagen kan ta slut. Förhoppningsvis vaknar jag upp imorgon med en bättre känsla i magen.
Pappa, jag hoppas att du och mamma är tillsammans och att ni även har farmor och farfar hos er...
Jag älskar dig! Hälsa mamma och farmor & farfar att jag älskar dem.
P & K
