Limars - en del av mig

Har nu varit ledig i 6 dagar. Jag känner att jag inte har gjort något vettigt med min lilla semester. Har bara varit ledig och slöat.
Det är roligt egentligen... vänner som säger att de vill träffa mig, "alltförlängesedan sist, måste ses snart", men som sen inte hör av sig. Till en kompis sa jag att "jag är ledig hela veckan, det är bara att välja en dag". Hon har ännu inte hört av sig. Mitt problem är att min personliga osäkerhet gör att jag känner att jag inte duger och att mina vänner (eller de som jag umgicks med förut, kanske jag ska säga) inte VILL umgås med mig. Jag vill inte tränga mig på andra i deras liv. Jag vet att det inte nödvändigtvis är så, men det hjälper inte. Min personliga osäkerhet gör att jag inbillar mig eller "lägger över på andra" att de inte har tid/vill umgås med mig.

I år träffade jag en tjej på jobbet som jag kände att jag gillade direkt. Världens goaste! Hon har många vänner, är populär på arbetet och bara att vara i hennes närhet gör mig glad! Det där att hon är populär å så bryr inte jag mig om, utan det är hennes stöttande och strålande personlighet. Hon skiner och hon har blivit ett ljus i mitt liv. Jag är tacksam för att hon dök upp i mitt liv. Av och till mår jag inte så bra (min hjärna spelar spratt). Sedan jag lärde känna henne har hon hela tiden peppat mig när jag klankat ner på mig själv.

Har en annan kompis också som finns där för mig men hennes liv är inte så lätt och därför kan jag inte med att lägga över mitt "må dåligt" på henne.  Hon är en underbar vän.

Även om jag är ensam idag så känner jag mig inte så ensam. Hmm, det här med att vara ensam låter kanske konstigt.. jag är ju gift. Min relation till min älskade man är ganska komplicerad i min hjärna och jag tänker inte gå in på det nu utan jag får återkomma en annan gång..