Limars - en del av mig

Har funderat... Hmm... när jag var yngre så umgicks jag oftast med de som var äldre än mig. Gärna killar. Så var det i säkert en sisådär 10-15 års tid. Har dock kommit på nu att det var ett tag sedan det var så. När jag var yngre så umgicks jag jämt med vänner och var vi inte hemma hos varandra så hängde vi på stan eller ett fik. Jag tror inte jag var ensam hemma en hel helg på flera år. Jag hade mycket roligt. Men, så flyttade jag till Stockholm. Då förändrades livet "as I knew it".
Hmm, alltså.... jag har flyttat mycket i mitt liv. Bortsett från de normala flytter man gör från låg- till mellanstadie och från mellan- till högstadie har jag bytt skola ytterliggare 3ggr. Vissa, som min syster tex, har gått från 1-6 i en skola och sedan en annan skola för högstadiet. Anledningen till alla mina skolbyten beror på rastlösa föräldrar som flyttade massor med gånger. När jag var 14 flyttade vi till en lite "bonnahåla" som heter Genarp och då var min syster 4. Hon har bott där sedan dess. Inte för att det hindrade mina föräldrar från "flyttbuggen". Från det att vi flyttade dit 1987 fram tills de dog 1999 hann de flytta ytterliggare 3ggr. På nåt sätt så fastnade "flyttbuggen" i mig och sedan jag flyttade hemifrån 1991så har jag flyttat 16 ggr.
Trots detta har jag aldrig haft svårt för att lära känna nya människor, men jag har märkt att ju äldre jag blir desto svårare är det att hitta riktiga vänner. En massa ytliga bekantskaper är lätta att hitta och att hitta de som känns som riktiga vänner är inte så svårt heller, men det har visat sig vara så att de är ens riktiga vänner under en intensiv period, men när man byter jobb eller slutar med en aktivitet eller utbildning som man har haft gemensamt så finns inte vänskapen kvar längre. Eller.... finns den? Är vi bara för lata för att umgås med varandra. Jag tror nog säkert att jag är för lat... men.... det kan ju ändå inte vara meningen att det endast är en part i någon typ av relation som har ansvar för att relationen ska hållas vid liv.
Sen jag flyttade till huvudstaden har de flesta som jag kommit i kontakt med varit yngre än mig. Det blev till och med så att jag gifte mig med en yngre man. Ja, bara 4 år, men ändå...
Vänta.... jag började med det här om ålder.... jo, mina båda syskon, båda yngre, en 3 år yngre bror och en 10 år yngre syster brukar skämta om att jag är gammal och jag har inte haft åldersnojja förut. Började känna av min ålder lite då en kollega pratade om att en man som stött på henne var 40 och att hon tyckte han var gammal. Min första tanke var att jag tyckte som henne. Sen slog det mig att jag är 34 och allså intehar sådär jättelångt kvar tills min egna 40-års dag. Det sköna är dock att det är flera personer som sagt att de tror att jag är född 1980 eller däromkring. De har alltså sänkt min ålder med flera år. Om det sen har att göra med att jag är barnslig och gnäller som en tonåring ibland vet jag inte, men det är trevligt att de inte tror att jag är närmre 40 iallafall. Känner främst av min ålder då jag "måste" umgås med de som är strax under/över 20-strecket. Orkar inte lyssna på deras ignorans och naiivitet. Säger förmodligen mer om mig än om dem, de vet ju inte bätte....
Så, till dig som läser... åldern är inte det viktigaste. Tänk på innehållet!!